Våra två vägar

Våra två vägar

Jag blev i mars månad 1976 medveten om något, fick upp ögonen för något som jag alltid känt till, aldrig förnekat, men ändå levat på sidan om.

Detta något har i snart 2 000 år, medan riken, samhällsskick och ideologier kommit och gått i historien, bara vuxit och numerärt vunnit allt fler anhängare. Kring detta något har det århundraden byggts kyrkor i olika stilar.

Detta något har utsatts för angrepp så länge det har funnits till. Detta något förknippar vi ofta nu med ålderdom eller gångna generationer. Detta något är den kristna tron, tron på och övertygelsen om att det finns en allsmäktig Gud som har skapat allt och att det efter detta jordeliv följer ett annat liv, ett evigt liv som vi till-bringar antingen i himlen eller i helvetet. Valet sker under detta vårt jordeliv genom att vi antingen tar eller inte tar emot Guds Son, Jesus Kristus som vår personliga frälsare.

Man tror på en högre makt, något annat, Gud, Gud och bibeln, ett liv efter döden, kombinationerna varierar, men inte på Jesus såsom Han definieras i vår trosbekännelse. Jesus är kärnan i vår kristendom. Han är den röda tråden genom hela bibeln, från patriarkerna i Gamla Testamentet till de slutliga händelserna i Uppenbarelseboken. Att påstå sig tro på bibeln, men inte på Jesus, kan förliknas vid att läsa en roman utan att hitta huvudpersonen.

Endel påstår att ingen går förlorad, Gud älskar oss sä mycket att Han inte läter någon gå förlorad. Guds kärlek till oss är enormt stor, så stor att vi inte kan förstå den, men Gud tar ingen till sin himmel mot hennes vilja, endast frivilliga. När Gud i tiden skapade änglarna gav Han dem en egen vilja. Därför kunde Lucifer och en del av änglaskaran vända sig mot Honom, vilket medföljde att de fördrevs ur himlen. När Gud skapade mänskan till sin egen avbild, gav Han även henne en egen vilja. Han kunde ha gjort oss till andliga roboter som t.ex. av medfödd instinkt skulle prisa Honom genom hela jordelivet. Gud vill inte bli prisad av en robot utan av en som gör det av fri vilja. När Gud efter syndafallet såg att ingen kan gå syndfri och ingen syndig får vara i himlen, gjorde Han upp en pian för oss till frälsning. Han offrade sin Son för oss.

Under Gamla Testamentets tid offrade judarna för begångna synder och fick försoning. Varje överträdelse av Mose lag krävde ett bestämt offer, i regel ett djur, eller en del av ett djur. Djuret måste vara rent, obesudlat, syndfritt. Ett syndfritt offrades för ett syndigt. Jesus, Guds Son, levde på jorden som mänska, åt, drack, hungrade och led på korset en kroppslig död med dess kroppsliga kval. Han var den ende som någonsin kunnat uppfylla Mose lag, levde utan ens tankesynd, var det hundraprocentiga offerlammet, dessutom Guds Son. När Han syndfri, offrades av syndiga, gjorde Han slut på Gamla Testamentets offerserie. Vi mänskor som kronologiskt lever efter Jesus blir frälsta, våra synder forlåtes oss, genom att vi tror på detta offer. I detta stora offer visar Gud sin kärlek till oss mänskor, tar vi inte emot detta offer går vi förlorade.

Några bekanta säger att man kan vara troende och frälst utan att tala om det. Jag kan inte godta detta påstående. När man själv blivit ledd in på nådens väg, fått mottaga gåvan att kunna tro och inser konsekvensen av att inte tro på Jesus, vill man formedla budskapet. Hur väl stämmer inte uttrycket, "varav hjärtat är fyllt talar munnen." Är man idrottsbiten talar man mycket om idrott. Av samma orsak diskuterar man gärna politik, penningplacering o.s.v. Gud hjälpe oss att vi ofta talade om Jesus. Då vet vi varav vårt hjärta är fyllt och på vilken väg vi går.

Vanföreställningen att man blir frälst genom goda gärningar är stor idag. Finland är fullt av mänskor som kan tänka sig en Gud, en himmel, och om man lever väl, är en god far eller mor, betalar sina skatter o.s.v. vinner man inträde 1 himmelriket.

Jesus är den enda porten in i himlen. Endast den som ser sin synd, sin maktlöshet, ångrar sig och klamrar sig fast vid Jesus, kommer in. Jesus sade själv att det är lättare för skökor och pub-likaner än för fariseer att komma till himmelriket. Det är nu 2 000 år senare, inte t.ex. bergsrådstiteln som stänger himmelrikets port, utan det är känslan av och vetskapen om att man är bergsråd som är stötestenen. Man kommer sig inte så lätt för att ropa på hjälp och nåd. Jesus kan hjälpa för "Honom är given all makt i himlen och på jorden och Han är med oss var dag intill tidens ände." Den som söker, finner och den som uppriktigt ber om hjälp utan att ställa villkor, han blir hjälpt.

Att inte vara frälst, att gå förlorad m.m. innebär att det odödliga i oss hamnar i dödsriket, väntar där på den yttersta domen, dömes efter sina gärningar och placeras i helvetet för evig tid. Ingen mellanväg finnes, Jesus sade själv att den som icke är med mig, han är emot mig. Ingen "själ" blir hängande någonstans, det ges heller inga teosofiska flere chanser. Vi föds till jorden för att under detta jordeliv välja var vi skall vara efter dettajordeliv. Huvudsaken för oss här på jorden är inte att vi gifter oss, får barn, klättrar opp i samhäilshierakin, utan att vi tar emot Jesus. Bibeln säger att vi först skall söka efter Guds rike, därefter ges oss resten.

Att komma till tro går inte till på det viset att man börjar tvinga sig till att bete sig på ett visst sätt. Det är Gud och endast Han som kan väcka. En mänska kan inte väcka, övertyga, eller prata omkull en medmänska. Det är Gud som gör arbetet, vi kan vara redskapet. I en mänskas liv finns perioder då Gud kallar kraftigare än vanligt. En förbannelse för vår tid är att vi inte igenkänner denna kallelse. Förut frågade sig mänskorna lätt när de mötte sjukdom, motgång m.m. "Vad ont har jag gjort, vari har jag brutit mot Herren." I dag är det värre, vi ser inte Guds kallelse bakom vår känsla av tomhet, ensamhet, livets meningslöshet, materiell eller kroppslig nöd. Dessutom erbjuder vår tid så många möjligheter att tysta Guds röst med att vi inte hinner pröva dem alla innan det är för sent. En sak är säker, Gud kallar på samma sätt nu som för hundra år sedan. Han kallar inte i det oändliga, därför borde man ta vara på de tider då Han kallar. Säger man då ja, ger Han sin Helige Ande med vilkens hjälp man kan tro och förstå. Guds gåva, som Han vill ge oss alla, är den tro som vi inte kan pressa fram ur oss själva. Vi kan läsa bibeln genom vilken Gud talar till oss och vi kan be om att få trons gåva.

I denna framställning har kanske för mycket talats om konsekvensen av att inte ta emot Jesus. Jesus är ett glädjebudskap. Men det verkar att vara så i vårt välfärdssamhälle, att det inte är så lätt att mobilisera någonslags längtan till himlen. Man är i regel mycket nöjd med nuet och därför känner jag att medaljens baksida måste visas ty medaljen blir ej på kant.

Sven Nyman

 
Sven Nyman
med. lic.